wunderkind

nu är jag arg! JÄVLIGT ARG!
så sjukt less på alla fördomar och skit!
less på att inte kunna stå för sina misstag bara för man får så jävla mycke skit...
less på folk som inte förstår eller ens försöker förstå
less på folk som inte lyssnar...

som dom flesta som känner mig vet att jag har självskadebeteende och har haft jävligt länge...
jag är less på folk som säger att jag bara gör illa/skär mig för att få uppmärksamhet. hur fan kan man säga så? varför skulle nån göra så? jag vill nu bara berätta för allmänheten att de tog nästan 5 år innan jag överhuvudtaget berätta för någon att jag gör så. och då va de för några jag trodde jag kunde lita på men där hade jag fel! men de är en annan historia.

jag vill inte höra era jävla komentarer ni vet inte ett skit! jag fattar dock att de måste va jättesvårt för er att förstå varför eftersom jag har ett sånt bra liv. jag håller med om att jag har de och jag har aldrig klagat på de, de har heller aldrig vart de som vart orsaken till de.
därför ska jag försöka förklara varför jag gör så här mot mig själv...
jag har ett grymt självförtroende och jag älskar mig själv, på dagen, när andra människor är med... när de blir natt och jag är själv klarar jag inte av de... alla tankar som slår en när man är själv.
men nu till verkligla "problemet" jag ska förklara trots att jag inte förstår själv men jag ska verkligen försöka. panikattacker. de börjar ofta med att jag skakar. jag kan skaka i flera timmar innan själva attacken kommer. jag får svårt att andas, tappar all verklighetskänsla, vet inte var jag är, jag hör inget, jag ser inget, jag har ingen aning om vem jag är, vad min mamma heter osv de är en smärta som inte går att beskriva! de gör´bara så jävla ont! allt som snurrar i mitt huvud är att jag måste ta reda på om jag dött. de är då jag skär mig. jag kommer aldrig ihåg själva skärandet utan bara den anourlunda smärtan den medför. någonstans där får jag också tillbaka "medvetandet" eller vad jag ska säga. sen sommnar jag.
jag säger inte att det är så här det är att få en panikattack jag säger att de är så här JAG upplever de.
shit de går verkligen inte att förklara! men de får duga så här...

nu när jag försökt förklara hoppas jag ni kan hålla käften!
och ja jag tänker ha t-shirt om jag vill de! jag står för vad mina misstag. men de är inget jag är stolt över...

jag är också trött på att höra - du måste sluta. jag vet att ni bara bryr er men ni fattar inte hur jävla misslyckad jag känner mig när ni säger så! jag kan inte lova! och för mig står de mellan några sår/ärr som bleknar/försvinner eller flera timmar i en annan värld där allt bara gör ont, ont, ONT! och hur konstigt de än låter så väljer jag att skära mig då. för vet ni? de är inte värt de! visst vill jag sluta skära mig självklart trivs jag inte med livet när de är så här men så länge jag får attacker tänker jag lösa de på de här sättet, tyvärr.

och asså va inte rädd för att fråga för jag har inga som helst problem att prata om de... (gills inte min mamma, jag kommer aldrig nånsin prata me dig om de här. så försök inte ens... )

fuck stora bokstäver efter punkt och rättstavade ord! de är tanken som räknas...